"Michael Buble med låten Sway!"
"Aileen skämdes plötsligt åt sitt utbrott. Rätt så onödigt då alla tittade på henne. Hon hade just haft en sån där "deja-vu" upplevelse och var bergsäker på att hon varit på den här vägen förut och det hade inte slutat särskilt bra. Varför det skulle vara så obehagligt skulle det visa sig längre fram. Tjejerna satt och tittade ut ur det dammiga och lite mindre genomskinliga fönstren på naturen som svepte förbi den tuffande och frustande bussen. Det dröjde inte länge innan den kom in i en dalgång som var magiskt vacker. På ena sidan var det höga bergskanter och på andra sidan och långt nedanför bussen så var det bananträd och andra tropiska växter som man kunde hitta i djungeltrakter. Det var ju inte Amazonas precis men ändå ett starkt kultur avbräck i jämnförelse med det Engelska hedarna som hon var uppvuxen på.
Killarna dom hade inte tid att fundera på såna trivialiteter som plantor och skog. Dem var mer engagerade i det dom hade med sig i sina väskor. Öl, sprit, vin och röka. Ja vad för slags röka tänkte Jenna. Mest troligt "weed" då det var rätt så lätt att få tag i, i dessa trakter. Det var en sån där äckligt söt lukt som kom ifrån deras rökverk och det sa rätt mycket om vad det var. Hon skakade på skallen och svor att om hon överlevde denna resa utan att bli hög utav andra hands röken så skulle hon krama om åtminstone en av killarna. Det blev en kittlande fantasi som hon rätt snabbt avfärdade. Just som det satt där och pratade så kröp det plötsligt upp en gigantisk spindel utefter väggen där hon satt. Hon flög upp med ett skrik nog att göra vem som helst döv och lika smidigt befann hon sig i mittgången bland griser, bagage och fåglar. Det övriga tjejerna följde snabbt efter. Busschauffören röt åt dom att sätta sig men det kunde han uppenbarligen glömma.
En av kvinnorna skrattade kacklande högt åt dom och tog fram en konservburk som hon satte över tarantellan och snällt men bestämt kastade ut burk med insekt i. Under mångfaldigt skratt från dom runt omkring så satte sig tjejerna ner igen röda i ansiktet men glada och tacksamma över befrielsen från denna otäcka håriga varelse som hade gjort att dom satt hjärtat i halsen. Detta var bara början! En av passagerarna var en sån där ormfångare och hade med sig ett antal farliga ormar som han skulle ha med sig till marknaden i Los Palos. Där fanns en sån där station som använde sig av giftet från ormarna för att tillverka motgift. Den tyska generalen som bodde där hade funnits på plats sen efter kriget. Hans familj härstammade från Nazisternas tid och dom hade under flera år fått hålla sig på flykt ifrån Nazi jägare.
Nu i skydd av djungeln och i maskopi med den lokala drogkartellen så hade han funnit sin plats på jorden och visste att han kunde leva ifred från sina förföljare. En sliskig typ med tjocka glasögon och falskt inbyggt leende. Detta leende skulle vara något killarna och tjejerna skulle sent glömma och skulle komma att kosta dom mer än dom hade räknat med, men just nu var inte det ett aktuellt problem. Alla satt och pratade i mun på varandra och för varje minut som gick så blev ljudnivån högre och högre. I en uppförsbacke innan nerfarten till dalgången så tog det stopp. Bussen stönade och flåsade men den kom inte över krönet. Med skrikande bromsar så beordrade chauffören man ur huse och när det väl var avklarat så fick passagerarna gå i en och en halv kilometer. Tacksamma över att återigen få kliva in i bussen och sätta sig i skuggan var alla passagerarna. Busschauffören förklarade att han skulle ta sig en rökpaus där mitt på vägen. I och för sig så hade dom träffat endast tre fordon sen dom klev ombord så man kunde ju inte direkt beskylla vägen för att vara rusnings vänlig.
Efter vad som verkade vara en evighet så vred han igång bussens trötta och stönande motor och drog iväg nerför den långa slingriga vägen ner mot dalgången som han kört in i hundratals gånger tidigare utan incident. Denna gång skulle han inte ha den turen för snart upptäckte han att trots att han växlat in i lägsta växeln och var försiktig med bromsarna tog dom mindre och mindre. Hastigheten ökade och killarna förstod ganska raskt att nu snart var det kokta fläsket stekt om inte busschauffören fick ner farten innan kurvan som var på nästan 180 grader. Med en hårsmån och en kraftigt lutande buss som kändes som om den bara gick på två hjul så klarade han första svängen och när dom tittade ut genom bakrutan så såg dom bagage som flög iväg med bland annat fågelburar. I nästa kurva åt andra hållet så stod inte lyckan honom bi. Detta skulle vara början på ett skräckfyllt äventyr och ett smärtsamt slut för bussen och halva dess passagerar befolkning...." (ur min bok Anden Visar Vägen ©Andreas Viasson 2015)
