isdraken.se

 

 

 

"Tick tock klockan går och som så många andra så undrade Peter över hur många som skulle komma ihåg honom den dagen han dog. Han hade inte träffat Julia på flera månader och det tog ont i hans hjärta av saknaden efter henne. Just denna dag hade han ledigt och kunde göra vad han ville, men det kändes meningslöst på något sätt. Att sitta på balkongen på hotellet där han bodde och titta ut över det myller som staden under honom erbjöd kändes bara skönt i sin saknad.

 

Han sträckte sig efter glaset som han var säker på att han ställt brevid sig men tog bara i tomluften. Smått överraskad så vände han sig åt det hållet för att kolla att han inte vält omkull det av misstag, men där fanns inget. Visserligen hade han haft mycket snurr på tankarna den dagen men så glömsk kunde han väl ändå inte vara tänkte han.

 

I hörnet av sitt öga så fick han syn på glaset där det stod prydligt uppställt på bordet invid barskåpet som fanns på hotellrummet. Han skaka på huvudet och små skrattade åt sin tankspriddhet och gick in och hämtade det. Med en suck av lättnad över att han inte var helt borta sjönk han ner i stolen och tittade upp mot himlen medan han smuttade på drinken. Det var då han kom på att det var årsdagen sen hans far dött. Napoli där han var kändes plötsligt väldigt stort.  Han kom att tänka på vad far sin hade sagt till honom innan han stilla somnat in att vad än som hände i världen så var himlen så stor att den täckte hela jordens alla hörn så att var än Peter befann sig så fanns far bara en viskning ifrån.

 

En vacker fin tanke om än det kändes kanske lite pinsamt samtidigt småskrattade Peter åt tanken, men han förstod precis vad hans far menade. Just då skränade telefonen i rummet och han reste sig upp och gick in för att svara. En liten tanke flög förbi att den ringde precis lagom till att han mindes sin pappas ord till honom. Med ett leende svarade han och det var Julia. Dagen fick plötsligt ett nytt ljus. Hon berättade för honom att hon varit på kyrkogården och satt nya blommor och tänt ett ljus till minne av hans far.

 

Då kunde inte ögonen låta bli att fälla en stilla tår för den enorma kärlek han kände för henne....."

 

(ur min bok: Anden Visar Vägen. ©Andreas Viasson.2015

 

********************************************************************************************************************************

Om Ni undrar varför jag bryter Syd-Afrika så är det för att en liten paus kan inte vara helt fel. Mer till veckan på den delen. Inlägget idag är tillägnat det personer som nu befinner sig på andra sidan av livet och i himlen som man saknar.

 

Mamma, Pappa, Judith, Ina, Ulla, Anders, Kennet, Stefano, Karl, Carl, Maria, Sven mfl. I hjärtat och tanken saknad.

*********************************************************************************************************************************

Godmiddag och Godkväll från Bloggen.

 

.