ElVikia



 
"Heathens med låten Twenty One Pilots"
 
 
 
"Peter tittade på Julia och hon tittade på honom. Båda satt där i tystnad innan han till slut bestämde sig för att fråga vad som hade inträffat. Den kvinnliga agenten skakade på huvudet lite lätt och tog ett djupt andetag innan hon började prata. Nästan en kvart senare så hade hon ändå inte kommit fram med vad som egentligen hade hänt. Hon pratade om Nazi agenter och tyska landsflyktingar från andra världskriget och om snea doktorer som gillade att göra experiment på unga tjejer. Det gjorde att Peter började att tänka på den fruktade doktor Mengele som även kallades doktor Död eller dödsängeln som gjorde experiment på unga flickor som var tvillingar och var interner på Auschwitz. Fruktan satte in hos honom när det kalla kårarna rann ner för ryggen i obehagligt rask takt.
 
Julia tog hans hand och försökte lugna honom, för hon kände igen symptomen hans. Det som kom innan han blev rasande arg. Han tog ett djupt andetag och frågade återigen vad som hänt deras kompisar och vänner. Då berättade den manliga agenten att dom åkt ut för ett mindre stup i en buss som var på väg mot Los Palos men enligt överlevande hade tjejerna klarat sig fint och hade varit i sällskap med några killar när en stor svart minibuss drog in vid sidan av dom, och när dom sen vände sig om var gänget spårlöst försvunna. Allt talade för att detta hade varit en icensatt olycka för att nån informerat om deras närvaro på bussen. CIA misstänkte direkt att dom förts bort av den gruppen av nynazister som styrdes behårt av denna General och läkare.
 
Peter visste först inte vad han skulle säga utan nickade sakta på huvudet så att det båda agenterna förstod att det hade förståt innebörden av det som varit berättat för dom. Ett anrop kom över den ena agentens kommunikations radio och så sa han att dom raskt skulle följa dom. Väl i bilen sa Peter till Julia att nu brann det i knutarna att göra något och att han kunde nästan gissa på att dessa agenter skulle ha deras hjälp att genomföra någon slags räddnings aktion. Julia ville inte veta av att han eller för den delen skulle riskera deras liv, allra helst nu när dom var nygifta och skulle på den efterlängtade smekmånaden. Han log lite förmätet på henne och sa att han förstod hur hon tänkte, men dom kunde väl inte låta sina vänner bli försökskaniner åt någon barbarisk doktor eller indragna i ett krig som inte någon ville veta av. Hon började gråta, men erkände att han hade rätt på något vis.
 
Den natten fick det tu bo på ett lyxhotell som kompensation för att deras resa blivit så abrupt avbruten. Det sov som det hade glas i ögonen och trots att dom älskade med varandra länge och intensivt den natten, så fann dom inte ro för att sova ostört. Nästan morgon bultade det på hotellrums dörren och in klev en mörkhyad man som hade en pistol i handen och som hade fingret framför munnen. Han beordrade dom att tyst plocka ihop deras tillhörigheter innan han föste ut dom och ner för korridoren och ner för en brandtrappa. Det var då deras smekmånad verkligen tog en vändning för det mer dramatiska....( Ur min bok. Anden Visar Vägen. )
 
 
Godnatt och Godmorgon från Bloggen.
 
.

Instanta

"One Ok Rock med låten Nothing Helps"
 
 
 
"Julia tittade på Peter och suckade. Inte långt från bilen som dom hyrt så stod en minibuss som såg lite sliten ut, men hade mörka rutor. Hon påpeka detta för Peter som nickade och tyckte dom skulle ta sätta sig i bilen och åka vidare. Han kunde inte hjälpa annat än titta över axeln och i bakspegeln just när dom lämnade bensin macken och åkte ut på motorvägen. Det gick inte se vilka som satt inne i minibussen då även framrutan tycktes vara tonad. Han sträckte sin hand över till Julias knä och sa åt henne att det var nog bara som dom inbillade sig. Detta fick henne bara ändå mer orolig när hon log mot Peter och kramade hårt hans varma hand med sin.
 
Julia hade sett att den här minibussen hade förföljt dom länge och väl och nu blev hon ändå mer orolig när den närmade sig dom igen. Peter tryckte ofrivilligt på gaspedalen och ökade farten och kände hur pulsen började höga sitt tempo. Var detta nått han behövde oroa sig för hann han tänka då Julia påpekade att det kanske var klokare av dom att hålla hastigheten för man visste ju aldrig om det var polis som satt i den efterföljande bilen. Peter bestämde sig att han skulle skaka av sig oron och bara fortsätta köra. Kanske den bilen skulle åt samma håll som dom ändå.
 
Efter cirka en och en halv timme saktade han av på hastigheten och tänkte att nu hade han fått nog av den känslan att nått inte stod rätt till och hoppades på att minibussen skulle köra förbi dom och svängde av motorvägen in på ett matställe. Han tittade i bakspegeln för att se om hans oro var befogad och hoppades se den andra bilen köra förbi, men det gjorde den inte. Den följde in på stoppet och stannade. Peter väckte Julia som hade somnat och sa att dom skulle gå in och ta sig en bit mat och pekade sen med tummen mot bakrutan på bilen och tittade menande på henne. Den magkänsla hon haft tidigare började dra ändå starkare nu då varken hon eller Peter såg någon kliva ur minibussen.
 
Det skyndade sig in och satte sig längst in men vid ett fönster så det kunde hålla utkik mot minibussen. Rutorna på matstället var lätt tonade så man kunde se ut men inte lika lätt se in om inte man stod nästan utanför glaset. Då såg Julia en kostymklädd man gå ur minibussen och gå mot deras hyrbil. Det var då det blev klart för dom båda att det var dom som dom följde efter. Peter blev rasande men Julia satte handen på hans arm och sa att han skulle lugna sig för det var inte just något han kunde göra. Det var säkert så att den personen som gick mot deras bil var beväpnad också och hon ville inte att deras bröllopsresa skulle sluta med att Peter blev skjuten eller hamnade i fängelse.
 
Ungefär två minuter senare kom en andra person ur minibussen, den klädd i en form av kostym också, fast det var en kvinna. Halvhögklackade skor, mörka strumbyxor, svart kjol, vit skjorta, svart slips, jacka och hårt uppsatt hår noterade Julia, innan det tu kom in på matstället, stannade till i dörren och tittade runt och gick sen med bestämda steg mot dom. Hjärtat rusade på både Peter och Julia. Då fick det se identitetsbrickorna av det två kostymklädda personerna och det stod CIA. Efter en stunds pratande bad dom Julia sätta sig brevid Peter och så slog dom sig själva ner mittemot dom efter att sett till att ingen satt inom hörhåll.
 
Det lutade sig framåt over varsin kopp kaffe och bakelse och tittade på Julia och Peter och tittade sen på passen och körkorten. Det frågade dom var dom var på väg och småpratade runt omkring resan deras. Detta gjorde Peter ändå mer irriterad och sa till dom att nu fick dom minsann få ur sig det dom skulle ha sagt eller låta dom vara ifred att äta åtminstone. Det var då dom berättade om bussolyckan som deras vänner hade varit inblandade i på bergsvägen och att trion hade försvunnit spårlöst..." Ur min bok "Anden Visar Vägen"
 
 
Godnatt och Godmorgon från Bloggen.
 
.