Oof Så Var Det Dags Igen

"Dolly Parton med låten Here You Come Again"
( retro tillbaka blick )
 
Jag får förbereda mig på retur uppdrag till sjukhuset igen. Det här funkar inte. Jag mår bara sämre och sämre för varje timme som går och det påverkar psyket mitt så pass illa att jag är nära bristnings gränsen. Det faktum att jag inte har nått stöd hemma eller i närheten tär ordentligt, speciellt när jag känner tiden för ett behov av det. Räcker med att finnas till hands osv. Jag ska i vilket fall som helst in och göra 10:de gastroskopin om 10 dar ungefär dock så har jag beställt tid på vårdcentralen med order från sjukhuset att göra vad jag misstänker är en rad prover.
 
Jag hade tänkt ut idag men när jag reste mig upp ur stolen var benen bara gelé och det är den sämsta känslan som finns vill jag lova. Jag ska göra ett nytt försök imorgon (läs idag) och ta en åktur till havet och ta en lätt promenad där.
 
Jag tror ärligt talat att dom nog inte kommer kunna göra en kranskärls sprängning på mig pga blödningsrisken. Dom måste ju använda mängder med blodförtunnande för att göra detta ingrep. Angiogram lär nog inte lyckas vidare heller skulle jag tro.
 
Det som gör mig ledsen och nästan deprimerad är detta vidriga medicin intag. Jag som hade lyckats bli kvitt allt utom smärtstillande och kroppen hade i princip detoxats. Jag har tappat 7kg så det var på väg åt rätt håll för min kropp och för min egen självkänsla. Jag siktar som sagt på 82kg innan sommaren är slut, eller ja, det var målet i alla fall. Min normala ideal vikt ligger på 77kg men det kan jag nog utesluta i resten av mitt liv om inte jag blir anorektiker igen. Ärligt så har den känslan krupit sig på mer än en gång den sista tiden. Vad gör man? 🤷‍♀️
 

English:
 
Post title: Oof Here We Go Again.
 
I might as well prepare myself for a return to hospital again. This just doesn't work. I feel worse and worse for every hour that passes and it is affecting my psyché in such a bad way that I am close to breaking point. Just the fact that I do NOT have any support at home or close by is eating into me like worms in an apple, especially now that I feel that I actually have a need for that type of relationship which makes it possible. Being there is all it takes if so close by. Anyroad I am going back to the hospital soon for my 10th gastroskopi in about 10days approx but before that I have had to book a time at the local health center on orders from the hospital to do tests, and I suspect they are going to be plenty.
 
I had had in mind to go out today but my legs were like jelly and that is the worst feeling one can have. That I can promise you. Not just exhaustion but total lack of muscular control. I am going to give it another try tomorrow (read today) and take a drive down to the sea and take an easy walk.
 
I do not think they will be able to do this angina clearing in the arteries because of my susceptability to get ulcers at the moment. Angiogram wouldn't surprise me if that also fails.
 
What makes me sad and almost depressed is this medication that I have to consume. I had succeeded in clearing my body of all such stuff except the necessary painkillers that I need. A real detoxification. I have lost 7kg/ 15 pounds thus far and it was heading in the right direction for my body and soul and self esteem. I am aiming at getting down to 82kg/180pounds by mid autumn or as we refer to as summers end. My normal ideal weight is 77kg/~169pounds (conversion is a maverick for a tired brain) but I can look in an old pirates chest at the bottom of the carribean sea to get there again. That would mean me going back to a forced state of anorexia again, and I will be honest about it. That thought has crossed my mind more than a few times lately. Seriously, what does one do? 🤷‍♀️
 
 
Goddagens från Bloggen.
 
.