På Tredje Dagen

"Angelina Jordan med låten Suspicious Minds"
(från och med 1December blir det Jul låtar fram till 25December)
 
Pedro var inte den som så lätt lät sig falla till marken och känna sig helt maktlös men just i detta nu var det precis det han gjorde. Han tittade på Mirja med en sorgsen blick och tänkte hur fantastiskt vacker hon var trots att det syntes mycket väl hur hårt det här beskedet hade tagit henne. Han tog lådan och gick till henne och kysste henne lätt på munnen och strök hennes kind innan han fortsatte vidare till köksbordet där hon hade berett plats för pysslet. Han hörde henne andas bakom honom och kände den där välbekanta varma glöden sprida sig i hela hans kropp och frågade sen om hon hade berättat nått av detta för hennes föräldrar. Pedro's föräldrar hade avlidigt i en bilolycka tidigare detta år så det fanns ingen kvar på hans sida, i alla fall som stod nära. Mirja suckade och sa att det hade hon inte och det kändes nästan jobbigt att måste berätta en sådan sak i telefon.
 
Det var då han fick ideén att dom skulle snarast åka det 39milen till där dom bodde och berätta det ansikte mot ansikte och för hennes syskon också. Just då önskade också Pedro att han hade haft något syskon åtminstone som han kunnat berättat för och fått stöd på det sättet för han var inte helt inställd på det faktumet att det kunde väl komma en dag då han inte hade sin Mirja vid sin sida längre. Det satte sig vid det långa bordet och började markera klipp och klister mönster och pratade så lätthjärtat som möjligt och för stunden försökte undvika ämnet som nu hade blivit aktuellt. Pedro kände hur tröttheten började krypa in på honom trots att han bara varit vaken i ett litet tag.
 
Mirja hörde han nynna på en gammal visa som hon hade berättat att hennes farmor en gång hade sjungit åt henne när hon var ett litet barn. Pedro frågade vad den hette nu igen och hon svarade med ett leende "Lill Pigans Tröstevisa" och att den alltid dök upp i huvudet hennes när hon kände sig orolig eller trött. Hon sa att hon till och med hörde hennes farmors röst i huvudet och det fick henne att nynna med. Han visste att hon trodde på efter livet och att det nära alltid fanns i närheten när dom behövde råd eller stöd. Själv var han inte så säker på det men lät henne få tro det hon ville. Det var ju ändå ingen sak att bråka om och om det hjälpte henne så var han bara tacksam. En liten stund senare så ringde telefonen och Mirja sa att det var hennes mamma i luren men kände hon kunde inte prata med henne för då skulle det nog brista. Pedro tog luren och svarade och sa att något hade kommit upp och att dom ville komma hem till dom och prata om det. Mamman hörde allvaret i rösten på Pedro och ifrågasatte inte det utan frågade istället när dom hade tänkt komma så hon kunde göra i ordning allt. (fortsättning följer..)
 

English:
 
Post title: On the Third Day.
 
Pedro wasn't the one that easily let himself be peturbed and lose his cool, but this time the news that she had told him left him with a feeling of being totally at loss for what was ahead of them. He looked at Mirja with a sad glance and thought to himself how fantastically beautiful she was despite how hard this had hit her. He took the box and went to her and kissed her lightly on her lips and gave her a gentle cheek stroke before he continued to the kitchen table that she had prepared for the christmas things. He heard her breathing behind him and that sent a swell of warmth through his entire body and at that he asked her if she had told her parents about what was going on. Pedro's parents had died in a car crash earlier that year so there was no-one left on his side to tell. Mirja sighted and said that she had not and that it almost felt hard to tell such a thing over the phone.
 
It was then that he got the idea that they should probably make a trip as soon as possible to them. A stretch of 390km, but worth it to tell what was going on face to face. Just then Pedro also felt that it would have been nice to have a sibling that possibly could have supported him in this. He wasn't prepared for the fact that soon he maybe wouldn't have his Mirja by his side anymore. They sat down at the long table and started making the Christmas decorations by marking cut lines and glue points and tried as well they could to avoid the subject at hand. Pedro felt how the weariness started creeping in on him despite the fact that he hadn't been awake for so very long.
 
He hörd Mirja humming an old song that he remembered her telling him had been sung to her as a child by her grandmother. Pedro asked her what it was called again and she answered with a smile "The little girls comforter" and that it always turned up in her head when she felt sad or stressed or worried. She said that she even heard her grandmothers voice singing it in her mind and that made her hum  along. He knew that Mirja believed in the afterlife things and that they always were there when it was necessary. He himself was not so sure about this afterlife thing but he didn't say anything about it to her. It was after all nothing to start any fight about. A short while later the phone rang and Mirja looked at it and said to Pedro that it was her mother and felt that she couldn't talk to her right there and then for fear of breaking down. Pedro answered the phone and said something had come up and that they wanted to come home to them to talk about it. The mother heard in Pedro's voice how serious he was and didn't question it. All she did was ask when so she could get things ready. (to be continued...)
 
Goddagens från Bloggen.
 
.
 
Taggar: advent, berättelse, bok, tankar;

Den Andra Dagen

"Andreas Viasson med låten Rudolf med röda mulen på tre sätt"
ställ upp kvallan.
 
 
Detta efter en massa försök få till det efter bloggse strul som fortfarande inte fungerar

Pedro satt i nån minut medan han försökte absorbera det han just hade fått höra. Sen klev han upp och gick runt bordet och ställde sig bakom Mirja. Dels för att dölja sitt ansikte nån liten stund men också för att luta sig över henne och krama om henne försiktigt. Hon sträckte upp sin hand och tog tag i hans nacke och kysste honom och sa att hon älskade honom. Hon ställde sig upp och tog honom i handen och gick ut på balkongen med honom trots att det var kallt och sa att hon ville att han skulle komma ihåg detta ögonblick. Han svarade med att fråga hur hon någonsin kunde tro att han kunde komma att glömma det. Hon svarade med att säga att det var alldeles för lätt att glömma dom små sakerna när det finns så mycket stort i världen. Han vände henne mot sig och tittade henne i ögonen och sa att han kunde inte förstå hur hon kunde tycka att det ögonblicket var ett litet sådant.

 

Hon tittade tillbaka på honom och snyftade till och sa att i jämförelse med allt som händer i världen så var det som hon råkade ut för just i detta nu, en liten sak. Pedro satte sig på stolen bakom sig och drog henne in i hans knä och la armarna om hennes midja och sin haka på hennes axel och hon kände hur han högg efter andan någon sekund. Hon la handen på hans kind och log kärleksfullt åt honom och sa att nu fick hon en liten laddning styrka och med det så kurade hon sig närmare honom för att känna hans varma famn. Livet kändes ändå lite orättvist men hon kände att varje stund som dom hade tillsammans var väl värd att ta till vara.

 

En stund senare så klev hon upp och bad honom följa med henne in för nu skulle det börja med att tillverka lite hemma pynt även om hon kände att det kunde nog vara svårt att komma igång med det. Pedro gick och hämtade lådan med saker som dom behövde för pysslet, men blev stående med händerna på varsin sida av kartongen. I det ögonblicket brast det för honom och tårarna kom. Han hade vuxit upp med orden att män aldrig gråter men han visste redan att det inte var sant, men just nu önskade han att slapp tårarna. Då hörde han Mirjas röst bakom sig som sa att det var lika bra att han lät dom komma för dom skulle ge honom styrkan sen. (fortsättning följer..)

 


English:

 

Post title: The second day.

 

Pedro sat for a minute trying to absorb what he just had heard. He then got up and went around the table and stood behind Mirja. This partially to hide his face for a few moments but also to lean over her from behind and hug her carefully the way she liked. She raised her one hand up and took hold of his neck and pulled him towards her and then kissed him and let him know that she loved him. She got up and took his hand and walked him to the balcony despite it being really cold and there told him that she wanted him to remember that moment. He answered her by asking how she could think that he would ever forget it. She responded by saying that it was far to easy to forget the little things in life when there are so many big things happening in the world. He turned her towards him and looked her in the eyes and said he didn't understand how she could think that this moment in time was a small one.

 

She looked back at him and sobbed slightly and said that in comparison her plight was a minor one compared to the way the world looked right then. Pedro felt dizzy and sat down in the chair behind him and pulled her down into his lap and put his arms around her waist and rested his chin on her shoulder. She felt how he lapsed a little in his breathing shaking. She put her one hand on his chin and gave him a loving smile and told him that that gave her a recharge at the same time as she leaned back into his embrace. Life did feel a little unfair but at the same time she was determined to use every moment that she had left together with him.

 

A little while later she got up and asked him to follow her inte again because she wanted to start making the Christmas decorations and she felt already then it was hard to get down to actually doing it. Pedro went to find the box with things that they usually used for the ornament fixing but ended up standing with his hands on either side of it. At that moment the full force struck him and he lost it and started crying, and he heard in his head the words that a man does not cry, but he knew that that statement was false. He heard Mirjas voice behind him saying that it was just as well he let them out because it would give him strength in the time that they had left. (to be continued...)

 

Goddagens från Bloggen.

 

.

Taggar: advent, berättelse, tankar;

Första Advent

©isdraken Productions™,Sweden
"Bob Stevens med låten Nyckeln Till Ditt Hjärta"
 
 
Idag så drar drömmar igång med buller och boing, stön och fläng och stress. Julen är tre veckor och 5 dagar bort för Lilljulafton och Julafton räknas ju inte eller hur? I alla fall inte för Mirja och hennes kille Pedro. Stök var bara mellan namnet när det kom till henne.Pedro vaknade tidigt på Första Advent för han visste att det skulle bli panik för Mirja. Dessa 4 veckor fram till Julafton skulle bara vara hektiska så det räckte till. När han kom ner till köket satt hon med ansiktet i händerna i tårar och han tänkte ju såklart att det hade med julstressen att göra. Det var väl delvis det som spökade men det var något ändå mer som lurade.
 
Mirja hade en hemlighet att berätta för sin Pedro, men inte den hemligheten som dom så länge velat ta del av. Detta skulle bli deras sista Jul tillsammans tänkte hon och det skulle måste bli den bästa i alla tider. Hon vågade inte hoppas på ett jul mirakel för det hade hon fått lära sig genom åren, var något som var riktigt svårt och långt emellan. Hon bad honom sätta sig ner mittemot henne och räckte ut sina händer och tog hans. Han tittade henne i ögonen och blev genast misstänksam då dom var röda med djupa mörka ringar. Han tänkte hon hade ju inte sovit så värst bra den senaste tiden och hade varit ovanligt mycket vaken så kanske det var utmattning det handlade om och visst var det väl en del av det som skulle komma ur hennes berättelse för honom.
 
Hon började med att säga att han kanske märkte hur ovanligt trött hon hade varit den senaste tiden och att det inte bara handlade om att inte fått sova tillräckligt. Hon bad honom också att denna julen skulle han vara lite extra hjälpsam för det var inte riktigt säkert hon skulle orka med alla sysslor som skulle göras. Han lovade naturligtvis att det var något han skulle ställa upp på och sa att hon inte skulle behöva oroa sig för det. I bakhuvudet så tänkte han att hon kunde vara gravid. Lite det hade inträffat vid ett flertal tillfällen men det hade inte blivit något av det hela varje gång. Det var då hon berättade för honom att hon skulle bli inlagd på sjukhuset i några dagar för en större operation som han började bli orolig på största allvar, och det allvaret var att Mirja hade fått besked att hon hade cancer i livmodern och att det hade spridit sig. Läkarna hade gett henne 3 månader att leva redan i slutet på Oktober. Pedro kände hur hela världen snurrade till och det svartnade för ögonen under några sekunder samtidigt som hakan nästan trillade ner på bordet av shocken. Denna första advent blev den första som började som om en kärnbomb kreverat i köket. (fortsättning följer förhoppningsvis varje dag fram till julafton.)
 

English:
 
Post title: First Advent.
 
Today dreams start with thunder and claps, moans and groans and stress. Christmas is 3 weeks and 5 days away and little eve and christmas eve don't count do they? In any case not for Mirja and her boyfriend Pedro. Stressful was just the middle name when it came to her. Pedro woke up early this first day of advent because he knew that it would be nothing short of panic for Mirja. These 4 weeks to Christmas would be stressful enough to wake the living dead. When he came down to the kitchen he found her sitting at the table with her face in her hands and in tears. He naturally thought that it had to do with the stress coming up. He was partially correct but there was still something bad lurking.
 
Mirja had a secret to tell Pedro, but it would turn out not to be the secret that they both had been waiting for, for so long. This would be their last Christmas together she thought and it would have to be the best one ever. She dared not hope for a Christmas miracle since the past ones had not been short of disasterous. She asked Pedro to sit down opposite her and she took his hands in hers. He looked into her eyes and saw they were red and swollen and dark rings around them. He attributed this to her recent lack of sleep and long wakeful hours night after night and figured it was exhaustion it was all about.
 
Mirja started by asking him if he had noticed how unusually tired she had been lately and not because of lack of sleep or rest. She then continued by asking him to be extra helpful this Christmas since it was not certain that she would have all the energy that was demanded of her to get things done. He of course promised that he would help out more to the best of his ability and told her she wouldn't have to worry about that. In the back of his mind he was thinking it had to do with a pregnancy and the reason for that was that she had been pregnant a number of times but they had ended in misscarriage. As his thoughts were on that she told him that she would be going into hospital the very next day to do a major surgery. This got him seriously worried and asked her what it was all about. That is when she dropped the bombshell telling him that they were removing her womb because they had found cancer in it and that they said it had spred. The doctors had given her 3 months to live as lite late as the end of October. Pedro felt the whole world spin and it became dark before his eyes for a few seconds at the same time as his jaw literally dropped on the table from the chock. This first advent would be the first one that it felt like a nuke had been dropped in the kitchen.  (To be continued every day to Christmas eve.)
 
 
Goddagens från Bloggen.
 
.
Taggar: advent, berättelse;