Den Andra Dagen

"Andreas Viasson med låten Rudolf med röda mulen på tre sätt"
ställ upp kvallan.
 
 
Detta efter en massa försök få till det efter bloggse strul som fortfarande inte fungerar

Pedro satt i nån minut medan han försökte absorbera det han just hade fått höra. Sen klev han upp och gick runt bordet och ställde sig bakom Mirja. Dels för att dölja sitt ansikte nån liten stund men också för att luta sig över henne och krama om henne försiktigt. Hon sträckte upp sin hand och tog tag i hans nacke och kysste honom och sa att hon älskade honom. Hon ställde sig upp och tog honom i handen och gick ut på balkongen med honom trots att det var kallt och sa att hon ville att han skulle komma ihåg detta ögonblick. Han svarade med att fråga hur hon någonsin kunde tro att han kunde komma att glömma det. Hon svarade med att säga att det var alldeles för lätt att glömma dom små sakerna när det finns så mycket stort i världen. Han vände henne mot sig och tittade henne i ögonen och sa att han kunde inte förstå hur hon kunde tycka att det ögonblicket var ett litet sådant.

 

Hon tittade tillbaka på honom och snyftade till och sa att i jämförelse med allt som händer i världen så var det som hon råkade ut för just i detta nu, en liten sak. Pedro satte sig på stolen bakom sig och drog henne in i hans knä och la armarna om hennes midja och sin haka på hennes axel och hon kände hur han högg efter andan någon sekund. Hon la handen på hans kind och log kärleksfullt åt honom och sa att nu fick hon en liten laddning styrka och med det så kurade hon sig närmare honom för att känna hans varma famn. Livet kändes ändå lite orättvist men hon kände att varje stund som dom hade tillsammans var väl värd att ta till vara.

 

En stund senare så klev hon upp och bad honom följa med henne in för nu skulle det börja med att tillverka lite hemma pynt även om hon kände att det kunde nog vara svårt att komma igång med det. Pedro gick och hämtade lådan med saker som dom behövde för pysslet, men blev stående med händerna på varsin sida av kartongen. I det ögonblicket brast det för honom och tårarna kom. Han hade vuxit upp med orden att män aldrig gråter men han visste redan att det inte var sant, men just nu önskade han att slapp tårarna. Då hörde han Mirjas röst bakom sig som sa att det var lika bra att han lät dom komma för dom skulle ge honom styrkan sen. (fortsättning följer..)

 


English:

 

Post title: The second day.

 

Pedro sat for a minute trying to absorb what he just had heard. He then got up and went around the table and stood behind Mirja. This partially to hide his face for a few moments but also to lean over her from behind and hug her carefully the way she liked. She raised her one hand up and took hold of his neck and pulled him towards her and then kissed him and let him know that she loved him. She got up and took his hand and walked him to the balcony despite it being really cold and there told him that she wanted him to remember that moment. He answered her by asking how she could think that he would ever forget it. She responded by saying that it was far to easy to forget the little things in life when there are so many big things happening in the world. He turned her towards him and looked her in the eyes and said he didn't understand how she could think that this moment in time was a small one.

 

She looked back at him and sobbed slightly and said that in comparison her plight was a minor one compared to the way the world looked right then. Pedro felt dizzy and sat down in the chair behind him and pulled her down into his lap and put his arms around her waist and rested his chin on her shoulder. She felt how he lapsed a little in his breathing shaking. She put her one hand on his chin and gave him a loving smile and told him that that gave her a recharge at the same time as she leaned back into his embrace. Life did feel a little unfair but at the same time she was determined to use every moment that she had left together with him.

 

A little while later she got up and asked him to follow her inte again because she wanted to start making the Christmas decorations and she felt already then it was hard to get down to actually doing it. Pedro went to find the box with things that they usually used for the ornament fixing but ended up standing with his hands on either side of it. At that moment the full force struck him and he lost it and started crying, and he heard in his head the words that a man does not cry, but he knew that that statement was false. He heard Mirjas voice behind him saying that it was just as well he let them out because it would give him strength in the time that they had left. (to be continued...)

 

Goddagens från Bloggen.

 

.