"Linkin Park med låten In the End"
Efterfrågad sak. Vi tar ett avsnitt ur något jag jobbar på. Jag har funderat på om jag ska ta mig tid att verkligen skriva på denna. Avgör själva.
This post is only in Swedish.
I am starting an English blog soon.
En skör tråd:
Barn växer fort och snabbare än man tror så står dom vid dörren med en tår i ögat och en längtan i hjärtat att leva sitt nya, egna, självständiga liv. Tider det kunde man säga. I mitt eget fall så flyttade jag tvärs över jordklotet till ett känt men okänt land. Tids nog så var det en egen början på något nytt då jag redan hade provat på att flytta västerut söder om ekvatorn. Ett nytt språk, ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att se på saker och ting och ett nytt sätt att räkna. Alltså en sådan omvälvande erfarenhet det var.
Sent på eftermiddagen precis innan stängnings dags så stod man där framför migrationsverkets dörr och funderade på om man vågade gå in på kontoret. Lite fasa fanns med i hjärtat då man från olika håll hade hört hur hårda och kalla dessa myndighets personer var på detta ställe. Jag kunde i och för sig förstå det för det måste ju ändå vara ett tufft jobb att hantera men lite livs sympatier hoppades man ändå det fanns i hjärtat. Varför skulle jag egentligen in på det där stället var en av tankarna som slog mig. Mina föräldrar var ju trotts allt ifrån landet och varför skulle jag då sen måste till skatteverket för att ordna med ett personnummer. Var det inte givet att hade man föräldrar från landet att man då också hade ett personnummer. Tydligen inte. Jag stod lite förlägen i receptionen och frågade efter personen jag skulle kontakta, med mitt utländska körkort i ena handen och passet i den andra handen och måste ha sett ut som ett enda stort frågetecken. Efter vad som kändes som en evighet kom en ståtlig kvinna och ropade på mitt namn och jag ställde mig upp och följde med till ett kontor som mer liknade en lagerlokal än ett välordnat kontor. Där satte sig denna rödhåriga, tjock bågade muskulösa kvinna och började prata och stoppa papper i ansiktet på mig och med barsk ton sa att jag skulle fylla i handlingarna. Det tog tre eller fyra förenklade förklaringar innan jag började förstå vad hon sa för mitt språk på den tiden hörde inte till kronjuvelerna precis.
Voce'e uma puta. Jajaja! kom det ur munnen på henne och jag stirrade på henne med lite av en irriterad blick. Visserligen var jag van vid att det kunde vara lite trögt till en början men när det som kommer ur munnen på folk förflyttar sig fram i samma takt som SNCF höghastighets tåget så måste hjärnan liksom stanna bandet och spola tillbaka och skapa en repris för att kunna bearbeta det som sas. Inte nog med att hjärnans ordlexicon just denna eftermiddag var slö. Minnesbankarna var trötta. Här hade man suttit på tåget i 16 timmar i en icket luftkonditionerad vagn som var fullproppad med folk som skulle från ena stor staden till nästa. 14 vagnar och ändå inte en plats ledig i dessa temperaturer var lida på högkant.
Väl på hotellet igen satte jag mig på balkongen och beställde rumservice för att tanken på att äta bland 100 tals människor var så långt från önskvärt i det läget. Varför skulle man ens tänka tanken när det var svalt och skönt där man satt. Lite visste jag då att jag ändå hade varit förskonad den värsta persen för bara en tid senare var det dags att flytta tvärs över jordklotet igen och denna gång måste gå igenom samma sak igen. Denna gång höll det på i 3år innan jag fick grönt ljus men mer om det en annan gång.
Nu då?
Ja, nu blir det att laga till nå mat. Det lär ta en stund då potatis ska skalas, lök skalas och skäras och karrestek skäras i fjärils tunna skivor och sen ska hela kalaset in i ugnen i en timme. Man nästan gruvar sig för att laga mat i ugn nu för tiden med tanke på elkostnaden. Den mackapären är inte precis miljöklass A2.
Goddagens från Bloggen.
.
