"Lindisfarne med låten Fog On The Tyne"
Tiden rasar iväg framåt just nu.
Jag har nästan magknip åt det. En som står mig nära är tvunget flytta och har till sista Juli på sig och flyttar långt härifrån som det känns, MEN, det är inte bara det. Jag har nu bott i lägenheten i en månad och det är först nu som det börjar kännas som jag har börjat närma mig den initiella inflyttningens slut. Det som dock känns mest är att jag återigen har utrymme att andas och utrymme att röra mig på. Jag sover väl fortfarande lite si och så men det kommer förhoppningsvis bli ordning på så småningom.
Att röra på mig
har blivit en väldigt viktig del utav min vardag. Det promenader jag tog i början av denna omgång med fysisk återuppbyggnad kändes väldigt tunga att göra, men nu är dom korta rundorna snabbt avklarade och inte ett dugg ansträngande. Jag har hittat andra vägar gå som inte är så mycket uppförsbackar men nu har jag som börjat söka mig till dom och utforskar andra vägar att gå istället. Det rundor jag gick tidigare tog mig från där jag bodde förr och en av svängarna går förbi där än men det kommer bli mindre av det framöver då jag ej kommer vara motiverad att gå åt just det hållet av vissa anledningar. Det lär nog bli uppenbart framöver men inte riktigt än. En av promenad stråken jag går tar mig förbi det Ni ser i bild och lugnet det ger och tystnaden utom för några blätande får är väldigt rogivande för kropp och själ.
Däremot så är hjärnan
i full huggning. Ibland kan det kännas lika dimmigt som i bild och det är då som alla tankarna rasar in på krigsstigen och gör det besvärligt. Jag käkar inte ångest dämpande eller rogivande tabletter längre. Det slutade jag med för lite drygt 3år sen och det tog lite drygt ett och ett halvt år att komma ifrån den psykiska perioden som dom orsakade. Hade inte det varit för P detta sista året lite drygt och Marran så hade nog det varit tuffare men man lär sig så länge man lever. Så enkelt är det. Jag menar det var ju också detta evinnerliga sjukhus spring. Det boostar absolut inte ens psyke att få veta att man är sjuk i både det ena och det andra och att om inte man gör si och så, så kommer man att inte klara livet. Nu kan jag säga att med mina 72,3kg som jag väger idag och den kondisen jag har så har jag ju kunnat justera bort en hel drös tabletter och mår efter omständigheterna relativt bra. Jag kommer ju aldrig bli helt återställd men det har jag ställt in mig på. Det jag kanske har mest svårt med är denna 24/7/365 smärta som vid väder växlingarna påminner mig om att jag lever.
Nu då?
Hmmm, ja vad kan man säga om nu då? Inte så mycket. Jag ska fortsätta på en film jag påbörjade och kanske ta mig nått gott till det. (får se) Jag skulle egentligen ha behövt baka men det är nog lite sent för det, eller sent och sent. Sänningen är att jag känner mig inte vidare motiverad till det, allra helst denna tid. Hade varit en annan sak om man haft sällskap. Innan jag påbörjar detta är det den obligatoriska duschen som gäller efter en längre snabb promenad.
Goddagens från Bloggen.
.