Jag har tänkt en del hur jag kan få till det här med bok/böcker/berättelser och få in lite motivation i form av en slant här å var. Jag erbjuder nu Er en chans att bli medlem för 25:-/mån på min Patreon och kunna få läsa avsnitt allt eftersom. 50:- vid nivå 2 om Ni tycker det är värt det. Det går avsluta närsomhelst.
Finns också redan nu man kan få köpa utvalda foton för 450:-/st och få användnings licensen från mig på dom. Är det myndighet eller annat företag såsom Kommun alt TT, SAS, SJ (som exempel) så kan kostnad plus licensen tillkomma årligen. Jag gjorde även så här på min tid som frilansare så är lite insatt ändå. Det går meddela, alternativt ställa frågor privat där också. Länk till sidan finns under fliken länkar på sidans topp och kolla in.
"Andreas Viasson med låten On The Streets Of London"
(lite slow time utan det där traditionella 'londonit stuket' )
Special notis:
Alla inlägg före Januari 2018 är nu raderade. Av det som återstår är bara mat och boken. Allt övrigt är borta. Somliga människor kan inte urskilja mellan då och nu, tider och förändringar. Det är så mycket som förändrats det senaste åren mellan 2014 och 2023. Allra mest mellan mitten 2018 och till dagens datumn. Det går inte jämföra! Möjligtvis överraska. Även det personliga arkivet är raderat från bloggen och återstår bara som packad backup på en privat server numera.
Tyckte den passar liksom bra till vad berättelsen är om. Den är också lite längre då jag spelar den på 4 olika sätt motsvarande ALLA verserna i själva sången. Nej jag sjunger inte.
English answer:
To you that dropped in and commented "Hi and Bye" using a fake gmail. "Thanks for the stat boost but a pity you didn't stick around now that I have made it possible to read my ENTIRE blogg in any language of choice with the new excellent google translation platform. Click on the Link on the right menu and type in the name of this blog and whizzzooo it is done. :) So if you return and see this, have fun :P
Fortsättning:
Aron tittade runt och så frågade han henne om dom möjligtvis hade en traditionell "steak and kidney pie", som var en måltid han minns med glädje från sina yngre år då hans mamma hade lagat till det. Belinda log så det lyste upp hela kafét och sa "Ja men visst har vi det. Jag hämtar din beställning på en gång." Han skrattade lite lätt roat åt reaktionen han fick men gick och satte sig vid ett av borden närmast till disken. Han tog av sig jackan för det hade blivit varmt och hängde den lite halv slarvigt över stols ryggen. Lite mödosamt satte han sig ner och först då upptäckte han att han hade ådragit sig en skada på vänster ben. Han hade tyckt att det kändes kladdigt men han hade som inte lagt märke till det förrän nu. Det var då smärtan kom som en el stöt. Han stönade till ljudligt och dom som satt vid dom andra borden tittade på honom. En av kvinnorna som som var närmast till såg hur färgen försvann ur ansiktet på honom och att han svajade till. Hon ropade högt åt Belinda som kom rusandes in och till sin stora förfäran såg en jättelik blodpöl som hade bildats på golvet där han hade stått.
Hon tog tag i honom och tittade honom i ögonen och för en sekund så flackade dom till innan han drös i golvet. På väg ner så tippade han mot bordet som han sen lyckades dra med sig ner på golvet. Turligt nog så var ingenting av värde på det så det var ej heller något som gick sönder. Med en kraft ansträngning lyckades Belinda vända honom på rygg och stod inför valet att måste ha hans ben högt till en ambulans kunde ta sig dit eller dra av honom byxorna inför alla och försöka få stopp på blödandet. Hon valde det senare fast inte förrän hon hade bett dom andra kunderna att gå in i baren där hon kunde stänga dörren om dom. Den ena kunden visade sig vara en sjuksköterska och kom till hennes undsättning. Tillsammans fick dom av honom hans läder byxor i tjock oxhud och satte en stol under knäet. Till hennes fasa såg hon att det inte var vilken skada som helst. Han hade tagit sig dit på brutet ben. I såret satt dessutom en stålbit som såg väldigt vass ut. Hon ropade på en av killarna i köket och bad dem komma med en tång av något slag så hon kunde dra ut metal biten. Det avrådde däremot sjuksköterskan på det bestämdaste för det kunde göra att blödningen skulle förvärras. Med vana händer så började hon rengöra runt skadan och Belinda hade hämtat första hjälpen lådan med bandage.
Dessa lindades om benet försiktigt men mer bestämt under knäet i ett försök att stävja blodflödet så gott det gick. Fjorton minuter hann gå innan ambulansen från hamnkontoret var på plats. Det skulle ta nästan en timme att köra till närmaste vårdinrättning för att sen köras vidare till sjukhus. På denna tid hade inte helikoptern kommit till och då var väg transport det enda alternativet. Nu var ju vägarna sten beklädda så det var ju inte direkt släta heller men det gav i alla fall en trygghet i framkomlighet. Belinda kunde inte gå ifrån men sjuksköterskan erbjöd sig frivilligt att följa med den första biten. Polis kommisarien kom instövlandes på kaffeét och tittade på hur det såg ut där och började fråga Belinda en del frågor samt vittnesmål från andra som befunnit sig i lokalen just då. Det som fick upp ett särskilt intresse för honom var det där men flygplanet. Han klev ut och klev på hästen som väntade utanför dörren och red iväg i dimman mot platsen där denna skadade Aron påstod sig ha landat. Det blev rätt uppenbart att han hade blivit rejält omtöcknad och i shock då han begav sig med skada och allt till hamnen. Flygplanet var kraftigt skadad. En av det två motorerna saknades och cockpit var nergrävd i åkern. Det skulle inte någonstans i någon brådska om den överhuvudtaget skulle någonstans någonsin mer.. (fortsättning följer)
Translate this site page. Click on the link enter isdraken.se in the query box, choose your language and press enter. Link opens in a new window. In future use the link under the "LÄNKAR" on the right menu listing. Translate
"Makari med låten Transient"
Här följer nu en liten berättelse om två vitt skilda personer som mot alla odds till slut hittar något gemensamt. Det är något jag redan skrivit tidigare på den tiden bloggen min var på Aftonbladet.
"Inte så långt ifrån en stad intill kusten i Norran Skottland så låg ett hamn samhälle. Det såg väl ut som många samhällen gjorde på tidiga 1930 talet och inte mycket hade förändrats sedan dess heller. Morgon dimman låg tätt och den svaga havsbrisen drog in den och i stort sett la ett skynke över byn. Belinda stod i baren på kaffeét och tittade ut genom dom rustiska fönsterrutorna. Varje glas ruta hade överlevt årtionden av skiftande väder, turister och fulla samhällsbor och hon skrattade lite lätt åt sig det hela när hon tänkte på vad hennes pappa hade sagt till henne.
Han hade uttryckt det på bred gaeliska "Det är alltid morgon kaffet och teét som räddar fönster i denna by. Vilken sjöman och by bo vill komma in i ett dragit kafé på morgon kvisten när dom ska dricka sin kopp med lyx uppväckning?" På sätt och vis är det helt riktigt. Jag menar jag som sitter och skriver detta är ju inte heller så främmande för det. Färsk bakade scones med färskt smör från gårdarna och hemmagjord apelsin marmelad sitter ju alltid rätt i den sugnes mage. Det kan ju ingen förneka. Belinda var ju inte direkt ovan att stora främmande starka sjömän som luktade både diesel och fisk rullade bokstavligt in och kraxade fram genom tobaks gulnade tänder deras morgon beställning. Alltid var det några råa men hanterbara kommentar som kom om hennes fysiska egenskaper. Hon hade "det" om det skulle uttryckas på ett mer artigt och renodlat sätt. Denna morgon hade inte hon direkt sminkat sig heller. Det kändes mer som en nödåtgärd att lägga på lite mascara och ögonskugga och det fick räcka denna dag.
Hon vände sig om och började förbereda nästa kanna som skulle bryggas när hon hörde en något len och nyfiken röst bakom sig. Det hörde inte till vardagen att det kom in någon just denna årstid och pratade med lite svajande Engelska.
-"Ursäkta, men kan du berätta för mig vägen till Glasgow" kom det fram så småningom efter en massa bläddrande i en turist karta. Hon var road men samtidigt kände sig på ett märkligt generat sätt inför denna främling. En känsla som hon inte alls var van. Hon tittade på honom och vände sen bort blicken och koncentrerade sig på kartan som han hade brett ut på disken framför sig. Hon pekade på var dom var för tillfället och sa sen "vi är här och du ska följa denna väg..." och så visade hon hela sträckningen till Glasgow.
Han tyckte hon var söt och sa sen till henne "Sorry fröken, men jag har inte någon bil och skulle jag gå den vägen så skulle det säkert ta mig minst en vecka att komma halva vägen, men tack ändå. Kan du säga mig var närmaste flygplats är så jag kan få hjälp med att få igång mitt flygplan som står ute på åkern. Jag var tvungen nödlanda för jag fick motor problem." Hon svalde och tittade på honom med stora ögon av förvåning. "Är du pilot?" fick hon ur sig till sist. Han skrattade till lite och såg på hennes förvånade min och svarade "Ja, man kan väl säga det, men jag är nog mer en privat person som har turen att äga ett flygplan och kunna flyga det" Hon skakade på huvudet och med beundran i rösten fick ur sig att det hade varit hennes dröm att få flyga nånstans. Trots sina 30 plus år så hade hon aldrig satt sina tår i ett flygplan utan hade bara suttit uppe på kullarna och sett på militär flygplanen som dundrat över henne i låg höjds träningen. Det var inte en gång som det hände att dessa våghalsar, som hon uttryckte det, kom in extra lågt och flög nära där hon satt med sina kikare och picknick korg. Hennes syster och far brukade också följa med men nu hade det varit ett tag sedan då han hade avlidit i en tåg olycka som hände på väg till England.
Tåg trafiken var väl inte den säkraste på den tiden heller men den fyllde sitt syfte att transportera folk och fä till olika delar av landet. Rälsen hade blivit dragna till hamnstaden inte så många år tidigare för att det blev ett stort behov av tillgång till den när nu den stora flygflottiljen från USA hade byggt en bas i samråd med Skottlands flygflottiljer. Det blev också en stor ökning av produkt hantering som kom in till landet via just denna hamnstad. Som hon upplevde det växte det så det knakade i fogarna. Hon skakade av sig tankarna och fortsatte sin konversation med denna man som hon till slut fick namnet ur. Aron hette han och han var från Södra Delen av Grönland. Hans familj hade flyttat dit från Kanada i tjänsten. Egentligen var han en små stads pojke med ett brinnande intresse för mode och smyckestillverkning. Detta intresse hade han dock inte kunnat följa då han drogs in i ett familjeföretag med större tillgångar i flera länder, däribland England, Sverige och Tyskland. Det var också en av anledningarna han hade utbildat sig till pilot för att kunna ta sig dit utan att tillbringa halva sitt liv brevid någon i ett passagerar flygplan eller ombord på någon skuta som vaggade sig fram i 16 knop. Dels var han inte så pigg på folkmängder och dels så fungerade tanke verksamheten bättre då han var själv eller tillsammans med någon som stod ut med att han kunde vara tyst längre stunder. Belinda ställde sig halvsittandes mot arbetsbänken bakom sig och tittade på hur han var klädd och det fick henne att le. Han var uppenbart mode inriktad men på något sätt så bröt hans läderjacka med hela intrycket. Hon gissade på att det var något som många piloter kallade för "flight jacket" men hon spekulerade inte. Hans pilot glasögon var något mörka och till det hade han en vit flanell skjorta, korderoj byxor med ett brett stadigt bälte och haspen i guld. På höger hand satt en två smidda mönstrade guld ringar och den ena hade vad som såg ut som en triangulär rubin i sig omgärdad av smaragder. Runt halsen hängde en stadigt guld kedja som fick henne att undra hur förmögen denna man var egentligen. Han såg henne titta på den och log och sa att hon skulle luta sig fram närmare och titta. När hon gjorde det upptäckte hon att hela kedjan hade instansat delfiner och linjära mönster. Något hon sett i böcker från Maya indianer. Bäst som det var så kände hon plötsligt hans händer bakom nacken på hon. Hon hajade till och han skrattade när han knäppte fast kedjan på henne.
Hon hade inte märkt att han haspat av den på sig själv. Nästan skrämde henne att hon blivit så förblindad av den att hon inte la märke till vad varken han eller någon annan på stället gjorde. Hon spluttrade ur sig " Jag kan väl inte ta emot denna. Den måste ha kostat en förmögenhet." Han svarade "Nonsense, du har varit så hjälpsam och omtänksam och jag såg hur du uppskattade den. Ta den du som tack och kan jag möjligtvis få en kopp kaffe med shepards paj?" Hon tittade på honom och skrattade till lite pinad och sa "Men herregud förlåt, jag blev så engagerad att jag glömde fråga vad du ville ha" och satte händerna för ögonen. Han tog dom och sa "Det är lugnt och det luktar himmelskt gott härinne." (fortsättning följer....)
